Fan,.. Jag har varit så jävla trött den här veckan. Känns som jag ska svimma hela tiden.. Så fort jag ställer mig upp får jag såna där prickar framför ögona som man kan få om man kollat på solen, och så känns de som jag ska falla ihop.. Och även om jag står upp kan de kännas som jag kmr ramla.. Hoppas de bara är av trötthet iaf..
Annars så har de nog inte hänt speciellt mkt idag,.. Har precis druckit glögg ock kl.9 ska jag se på film,.. Snackar lite med Charlie just nu, vi säger ju aldrig nått till varandra men läste nått förut, som jag tänkte skriva nu
Den minuterlånga tystnaden
mellan knastrande telefonlinjer
berättar bara om den kroppsliga saknaden
när två kroppar kan samtala utan ord

Just nu känner jag lite att jag borde gå o lägga mig en stund.. Har inte varit på så stort blogg humör..

Juste.. Kom på att de är meningen att jag ska skriva om paniken oxå och idag har de varit ganska jobbigt. Jag har kunnat kontrollera de så ingen märkt, men de har varit en jätte jobbig dag. Ifs har hela veckan varit jobbig, men idag har varit värst.
Imorn ska jag stå på loppis med Lillan, min granne, får se hur de kommer gå.. Jag får ju oftast attacker innan för jag tror de kommer vara så hemskt, men sen så när de väl är så att jag står där så kommer de oftast inga. och om de kommer så är de ju bara i början när alla börjar komma och då syns de bara på mig att jag är skakig, men de går snabbt över och spänner jag mig så syns de inte så mkt heller. Menmen, jag kmr nog skriva om hur de blev. Beror på om jag får låna datan imorn.

Skriver de här nu för er som inte vet och för jag måste få ur mig de.
Min farmor dog förra sommaren och hon har alltid varit min ända trygga punkt. Hon åkte in på sjukhus hela vintern och början på våren, och de va alltid lika jobbigt att gå dit och hälsa på. Undvek de så mkt jag kunde.. Men sen så började hon må bättre. Hade knappt inga problem alls och hon va glad oh man såg på henne att de här kommer hon klara. Hon trodde på de själv, och fick alla andra att tro de. Men så en dag så ringde min faster och berätta att dom skulle åka in  på sjukhuset igen, men de va inge allvarligt. Min faster fick nästan tvinga farmor till sjukhuset för hon va en sån som inte gillade att åka in och störa läkarna, dom hade ju bättre saker att göra. Lite senare ringde min faster och berättade att dom ringt en ambulans in istället för hon började få symtom för en hjärtinfarkt. Så medan min faster står o väntar på ambulansen och så, så går farmor och lägger sig på sin säng för vila lite. När min faster kmr in till henne igen är henner läppar helt blåa och de gick knappt att få kontakt med henne. I ambulansen och på sjukhuset försöker dom återuppliva henne i 45 minuter.
Efter de så stängde jag in allt i mig. Jag gick tillbaka till vardagen redan dagen efter, medan resten av min familj stanna hemma i 2 veckor. Jag kunde inte ta in de. Nått i mig sa' nej! de är inte sant. Tro inte på de.' Och varje gång de ringde så sprang jag till telen och hoppades att de skulle vara hon som ringde, hon bruka ju ringa flera gånger i veckan, varför sluta hon?! Efter dagen hon dog grät jag inte tills begravningen. De brast när jag kom in i kyrkan och såg alla blommor, hennes namn överallt. Och bilden på kistan. Bilden jag hade tagit, ute på landet, när hon börjat må bra. De va min bild på min farmor på den kistan! Fyfan asså. Men några dagar efter de kunde jag fortfarande inte fatta, och va lika förbannad på henne för hon sluta ringa. Jag ville ju veta hur de va me henne! Vad hade hänt? Vrf sluta hon bara ringa!?
Sen på vintern börgade jag ta fram allt igen. Jag gick igenom allt och skaffa mig en djup depression + panikångesten p.g.a de. Från oktober till februari/mars va de ända jag gjorde på dagarna att gå ut och gråta. Jag lyssnade på låtar som påminde mig om henne, låtar jag så snabbt bläddra förbi annars. De va mitt sätt att ta upp sorgen och kunna bearbeta den. Jag är fortfarande inte klar med de, kmr aldrig bli. Aldrig kmr jag kunna tänka på mitt liv utan henne utan att börja gråta, men nu kan jag iaf tänka på gamla minnen, se gamla kort och allt utan att alltid gråta. men de kmr aldrig bli som de va. Aldrig.

Du va omtänksam, klok, kärleksfull, flitig och trygg. Du va entusiastisk, ärlig, hjälpsam, uppmärksam och trevlig. Du va den jag alltid kunde lite på, min trygga punkt. En farmor som alla vill ha! Du va världens bästa farmor!

Jag kommer aldrig sluta älska dig. Fattar inte hur jag klarat mig,.. Snart ett och ett halvt år. Känns som så lång tid! De känns så hemsk när jag tänker på att jag resten av livet kmr gå utan min trygga punkt. Utan mig farmor. Jag tror aldrig jag kmr klara de här. Aldrig utan dig.

Jag saknar och älskar dig, mer än du nånsin kunnat föreställa dig.

Usch, jag sitter här o skakar, lr egentligem skakar jag inte.
Jag sitter bara helt still. Men de känns verkligen som jag skakar.
Helt okontrollerat. Och jag kan inte stoppa de.
Bara sitter o spänner mig, fast utan anledning.
Har ont i hela kroppen.
Känner ett tryck över ögona, som nått försöker trycka in dom i skallen.
Har problem att kontrollera mina händer.
De känns som dom skakar värre än nånsin, men dom är bara stela.
Känner trycket över bröstet,  Nått vill få mitt hjärta sluta slå.
Trycket kmr till lungorna, känns som dom krymper till lagom storlek för en 2 åring och jag får ingen luft.
Är de här en attack? Lr inbillar jag mig bara?
Jag inbillar ju mig skakningarna, hur kan jag veta att smärtan är äkta?
Finns de egentligen nått som är äkta ?
Som nån sa till mig förut 'De ända som hindrar dig är en inbillad sjukdom'
Är de sant? Inbillar jag mig bara allt medan ingen märker nått alls?
en sak vet jag säkert iaf, Skulle göra allt för att få dessa inbillningar att försvinna