Skriver de här nu för er som inte vet och för jag måste få ur mig de.
Min farmor dog förra sommaren och hon har alltid varit min ända trygga punkt. Hon åkte in på sjukhus hela vintern och början på våren, och de va alltid lika jobbigt att gå dit och hälsa på. Undvek de så mkt jag kunde.. Men sen så började hon må bättre. Hade knappt inga problem alls och hon va glad oh man såg på henne att de här kommer hon klara. Hon trodde på de själv, och fick alla andra att tro de. Men så en dag så ringde min faster och berätta att dom skulle åka in  på sjukhuset igen, men de va inge allvarligt. Min faster fick nästan tvinga farmor till sjukhuset för hon va en sån som inte gillade att åka in och störa läkarna, dom hade ju bättre saker att göra. Lite senare ringde min faster och berättade att dom ringt en ambulans in istället för hon började få symtom för en hjärtinfarkt. Så medan min faster står o väntar på ambulansen och så, så går farmor och lägger sig på sin säng för vila lite. När min faster kmr in till henne igen är henner läppar helt blåa och de gick knappt att få kontakt med henne. I ambulansen och på sjukhuset försöker dom återuppliva henne i 45 minuter.
Efter de så stängde jag in allt i mig. Jag gick tillbaka till vardagen redan dagen efter, medan resten av min familj stanna hemma i 2 veckor. Jag kunde inte ta in de. Nått i mig sa' nej! de är inte sant. Tro inte på de.' Och varje gång de ringde så sprang jag till telen och hoppades att de skulle vara hon som ringde, hon bruka ju ringa flera gånger i veckan, varför sluta hon?! Efter dagen hon dog grät jag inte tills begravningen. De brast när jag kom in i kyrkan och såg alla blommor, hennes namn överallt. Och bilden på kistan. Bilden jag hade tagit, ute på landet, när hon börjat må bra. De va min bild på min farmor på den kistan! Fyfan asså. Men några dagar efter de kunde jag fortfarande inte fatta, och va lika förbannad på henne för hon sluta ringa. Jag ville ju veta hur de va me henne! Vad hade hänt? Vrf sluta hon bara ringa!?
Sen på vintern börgade jag ta fram allt igen. Jag gick igenom allt och skaffa mig en djup depression + panikångesten p.g.a de. Från oktober till februari/mars va de ända jag gjorde på dagarna att gå ut och gråta. Jag lyssnade på låtar som påminde mig om henne, låtar jag så snabbt bläddra förbi annars. De va mitt sätt att ta upp sorgen och kunna bearbeta den. Jag är fortfarande inte klar med de, kmr aldrig bli. Aldrig kmr jag kunna tänka på mitt liv utan henne utan att börja gråta, men nu kan jag iaf tänka på gamla minnen, se gamla kort och allt utan att alltid gråta. men de kmr aldrig bli som de va. Aldrig.