Ja då sitter jag och bloggar idag då fast jag sa igår att jag har tröttnat och inte vill ^^ Det kan vara så att det är för jag inte får vara inne på internet idag :P Men jag vet inte.. Jag vill inte skriva om vad jag gjort under dagen, det är då jag blir förbannad. Jag tycker ingenting är roligt längre och bara stör mig på allt,.. Men ändå kan jag inte skriva om vad jag känner eller så för jag måste tänka på vem som läser o.s.v.. Det är ingen som förstår mig och det är det jag vill skriva ut, men man kan inte skriva eller säga saker för då blir folk sura. Och jag har knappt nån att prata med. Så när jag pratar med en av dom så pratar jag bara om mig själv och känner mig så självisk när jag kommer där ifrån. Men jag kan inte hjälpa att en person förstår mig och låter mig vara den jag är och göra saker som jag mår bra av även om den inte gillar det. Det är ju mitt liv och jag måste få göra dom saker som jag kan bli lycklig av. Sen om jag misslyckas, ja då har jag väl lärt mig, men jag fick vara lycklig den stunden och det är mycket viktigare för den personen än om jag går runt och är olycklig bara för det är fel eller för den personen inte gillar det. Det finns saker som denna person inte vet som över 30 andra vet, men den vet saker som jag aldrig skulle drömma om att nämna för andra. Jag kan berätta precis hur jag tänker utan att känna att den dömer mig eller blir sur. Den skulle ställa upp för mig i situationer som ingen annan skulle, och det känns så tryggt. Det gör att jag vågar göra mer saker med den personen som jag aldrig skulle klara med andra. Den skulle aldrig tvinga mig till något eller bli irriterad om jag inte kan göra nått.

Sen har jag ju dom 2 som jag inte pratar så mkt personligt med men som ändå låter mig vara mig och får mig att må bra. Men dom 2 är så himla olika att det blir jobbigt att skriva. Jag vet inte speciellt mkt om nån av dom och dom vet inte mkt om mig, men båda bryr sig och vill förstå mig och veta vem jag är. Det känns som en så knas sak.

Nytt ämne nu. Beck frågade mig om jag skulle kunna offra mitt liv för nån okänd person på gatan och det skulle jag. Det är inte det att jag tycker hans liv är viktigare än mitt, men jag skulle aldrig kunna leva med att jag har fått andra att lida. Han hade folk som skulle sakna han, och det har jag också men för mig skulle det samtidigt kännas som jag mördat nån. Hade det hänt något mitt på stan när det var fullt med folk runt kanske jag inte skulle offra mitt liv men inte fan skulle jag bara stå där. Eller bara gå förbi. Sån är jag bara.

Idag så hade jag tänkt gå upp och ta kort på soluppgången, men sen fick jag veta att den går är uppe kl 4 så jag ångrade mig ^^ Skulle vara kul att ta kort på den o så men jag tror man får vara vaken till 4 och inte gå upp då.. och sen så vet jag ju inte vart den går upp så jag tror jag skippar det ^^ Fast jag kan ha en liten aning, men vet inte om det är värt att chansa.. Men jag vill ändå testa..