29/11 - 08|Kopierat från Shortys blogg
Jag tror aldrig man blir av med panikångest jag tror bara man lär sig hantera den så man kan leva normalt. jag måste försöka bli av med deprissionerna oxå.
det är så kul att må hur bra som helst sen helt plötsligt bara känna en sån meningslöshet att man funderar på att ta sitt liv? och sedan gråta floder hur många nätter i rad som helst?
det konstigaste är att jag oftast inte vet varför jag är ledsen då heller.
det behöver inte vara något speciellt det kan bara komma utan förvarning.
nej det är ingen höjdare kan jag säga, fy fan.
Så jag är rätt stolt att jag en än gång lyckades åka tåg :D
det känns ungefär som min födelsedag varje gång jag klarar någonting stort :D
Andra ser det som en baggatell och man kan inte direkt förvänta sig att människor ska förstå.
Saker som är små för andra kan vara stora för mig och andra med samma sjukdom.
jag uppskattar vissa saker mer nu än innan jag blev sjuk... som nu tex att åka tåg haha :D
jag uppskattar att jag ens kan gå utanför dörren, skitsamma om det regnar eller snöar eller är sol... jag har aldrig uppskattat världen så mycket som jag gör dom gångerna jag klarar av mina attacker.
Fast jag åker ju aldrig tåg, men jag känner mig verkligen som en 3 åring på julafton bara jag kan sitta 20 min på en buss utan attack.
det är helt okej att du kopierade det :)
det första hos mig var buss som var det svåraste, jag förstår precis hur du känner och är dina vänner riktiga vänner så måste dom först förstå att du lider av PA och sen att du förklarar hur det är, hur det känns när det kommer, vad du vill att dina vänner ska göra och inte göra när attackerna kommer. Mina vänner,fam och pojkvän vet om hur dom ska handskas med min panik nu.. det gör inget om man måste av bussen, det gör inget att man inte klarade av det för nästa gång kanske man gör det, eller gången efter det :)
för mig är det jobigt om jag inte klarar av en sak och tex 1 bland alla som e med suckar till eller himlar med ögonen det har gett mig dåligt samvete för något jag inte kan hantera eller inte kan hjälpa... försök få dina vänner förstå din sjukdom och vill dom veta mer eller vill du ha stöd så är det bara att säga till så finns jag om det behövs :)
